Skåne, finns det?
Är det rätt att riva Maglarps kyrka?
Ja: 50%
Ibland: 5%
Nej: 45%
Trelleborgs Allehanda
I nästan sjuhundra år har Skåne tillhört först Norge och sedan Danmark. Skåningarnas omstridda lojhet tycks därefter, från år 1710 som svensk provins, ha fortsatt med att de suttit vid sin landsväg och sett människor komma och gå — som i det skånska ordstävet: “Va ska ja göra sen då, sa drängen, gjorde ingenting”.
Rasbiologen Gustav Sundbärg berörde ämnet i Det svenska folklynnet, 1911: Dansken är intim och gemytlig — men elak. Svensken är stel och likgiltig, men icke elak — när han ej blir det på grund av bristande psykologi. När svensken handlar orätt, är det ofta därför, att han är oförmögen att fatta ett något mer komplicerat exemplar af släktet Homo och ej heller bryr sig om att komma underfund därmed … Men efter allt att döma är Skåne till en betydande del behärskadt af danska affärsintressen”.
Skåningarna kan dock ibland slå lejonmannen i taket av självuppskattning, för några år sedan med en urusel finansierad bostadsutställning och nu med enormt höghus, som för säkerhets skull vänder sig både mot och från Danmark. Men frånsett Falstaff, fakir och den finurlige Sigfrid ”Tristan” Lindström, som 1921-23 skrev om gårdagens väder i Lunds Dagblad (inklusive den härliga frasen “Om vädret i går är ingenting att säga”) — vad har Skåne att erbjuda annat än ålamörker, en gås som heter Mårten och äggakaga?
När dalmasen Peter Johansson ser landskapet gör han det med en oväntat godhjärtad Skånsk svit, för säkerhets skull försedd med storslagna ramar redan i de grafiska trycken. Resultatet är färgstarkt och arkitypiskt historierikt.
I de fjorton bladen presenterar han sin tolkning av högtidliga aspekter som Skånska pionjärer, Solens betydelse för växtkraften och Stilleben från jordbruksmässan. Det är väl bara att tacka och ta emot?
Mats B.